Novell; Nu. Då. Föralltid.
”Älskling, det känns som att jag kommer förlora dig om jag släpper dig.”
”Men släpp inte då.”
Men ändå släppte han, han släppte henne och lät henne gå. Även fast de båda inte ville, även fast de båda kände på sig att något var fel. Det var någonting som inte stod rätt till, men de gjorde inte någonting åt det, de lät det bara passera. De blundade för det. De hade älskat varandra länge, så länge att de var säkra på var de hade varandra. För det mesta i alla fall. Visst kunde det komma helger då de inte riktigt visste var de hade varandra, de visste inte om de kunde lita på varandra. Alkohol kan ju spela ett spratt ibland. De visste att detta skulle bli en likadan helg, fast värre. Det var en krypande känsla som uppstod i deras magar, ju längre ifrån varandra de kom. Ju längre hon puttrade fram på sin moped.
Det hade blivit verklighet nu, allt hon bara föreställt sig i sina drömmar. Det var försent. Han hade släppt henne och låtit henne gå. Hon hade gått, bakåt och tittat på, suttit hemma och förstått allt som pågick för hennes pojkvän. Hur han drack alldeles för mycket och stapplade omkring i lokalen, full. Hur han på något sätt hamnade i slagsmål. Han såg rakt in i hennes ögon, i hennes tankar alltså. Han såg full ut, vild och nästan lite läskigt. Snart skulle det hända, det där som hon fruktat så mycket. Ett pirr från hennes mobiltelefon stoppade henne i tankarna. Sms från Gustaf, hennes pojkväns bror.
”Jag har ju alltid sagt att jag ska vara ärlig mot dig. Du behöver komma. Nu.”
Hon visste precis varför. Hennes pojkvän hade hamnat i slagsmål, varit full, stött på tjejer. Kanske till och med gjort något mer med tjejer. Det var hennes fruktan.
Lokalen var stor, det var trångt och tog tid innan hon hittade Gustaf.
”Följ med!” skrek Gustaf för att lyckas överösta den höga, dunkande musiken. De trängde sig igenom folkmassan, mot det som skulle vara dansgolvet. Hon såg honom direkt, hans muskulösa ryggtavla skrek efter henne. Hon blev varm inom sig, som alltid vid synen av sin älskade pojke. Men några millisekunder senare kom en kall kår utmed hennes ryggrad. Hon hade bara sett hans rygg, inte lagt märke till tjejen han höll om, dansade tätt intill med. Hon blev varm, men det var inte samma känsla som förut. Nu var det ilskan och smärtan som härjade. Hon kände tårarna stiga när hon såg sin kille kyssa den där okända flickan. Med ett ryck slängde hon sig fram mot de två. Drog i sin killes arm och vände honom mot henne själv och lämnade den lilla flickan tomhänt och gapande, chockad. Med ännu ett ryck ven handen mot pojkvännens kind. Hårt, han stapplade till. Allt var suddigt framför hennes ögon, hon kände en arm läggas om hennes axlar, föra henne långt därifrån. Gråtande, liten satt hon utanför i kylan med sin såkallade pojkväns bror bredvid sig.
”Jag älskar dig, det vet du, jag var full, du borde förstå!”
”Jag älskade dig också, och ja du var full, det är ingen ursäkt! Jag trodde jag kunde lita på dig. Jag trodde du älskade mig, på riktigt!” Hon grät, hennes röst skar sig hela tiden. Det var tur att hennes föräldrar inte var hemma när hennes före detta så kallade pojkvän trängt sig igenom dörröppningen trots att hon protesterat.
”Daniella Andrea Johansson, jag älskar dig. Jag ångrar allt jag gjorde, jag ångrar det så in i helvete! Du är mitt allt det vet du!” En tår gled ner för hans kind. Den första tår hon någonsin sett komma ifrån honom.
”Du förstår inte hur kär jag är i dig, i ditt leende, i dina ögon, i hela dig, älskling, jag vet att du inte älskar mig, men… jag har köpt en sak till dig, jag undrar om du vill binda dig till mig på ännu mer sätt? Älskling, jag vill att vi förlovar oss. Det är nog fel tillfälle men, för exakt två år sedan kysstes vi för första gången.”
Hon blev tyst efter hans lilla tal. Det här var konstigare än hon trodde. Hon såg in i hans gulbruna ögon, de var fulla av ånger och kärlek.
”Jag älskar dig också, men jag vet inte. Hur ska jag kunna lita på dig efter det här?”
”Jag vet faktiskt inte, men… jag är så kär i dig, du är så underb…” En kyss tystade hans talan. Det var de två. Det skulle det alltid vara. Nu. Då. Föralltid.
